Fyra dagar in i förhandlingarna. Den första entusiasmen har lagt sig, alla som sagt att ”det här kommer att gå bra för att alla tror det kommer att gå dåligt” - inklusive mig själv – börjar inse att det finns skäl till att man tror det ska gå dåligt.

Förhandlarna jag träffar säger att resan är längre än någonsin, för varje sten man lyfter på hittar man  fem nya. Låsningarna verkar totala både gällande kyotoprotokollets fortsättning och en massa annat, eftersom G77&Kina-gruppen nu villkorar så mycket annat med en andra åtagandeperiod för i-världens utsläppsminskningar. Eftersom USA, Japan och Ryssland blankvägrar att ta på sig nya åtaganden, så står allt ganska still.

Hur mycket av detta som är förhandlingstaktik är inte lätt att veta – det är nio dagar kvar och därför kan allt fortfarande vara ett spel med allt högre insatser. I förhandlingstaktiken ingår förstås att förneka att det man säger är en del av förhandlingen. Kanske löser sig knutarna när ministrarna och andra högdjur kommer nästa vecka, å andra sidan var det just den enorma politiseringen som satte köppar i hjulet på Köpenhamnsmötet som vi hade så höga förväntningar på. Det är inte alltid den bästa lösningen för knepiga förhandlingar är att kalla in 200 politiker som ska visa sig starka inför hemmaopinionen.

Framstegen hittills handlar om borttagna hakparenteser och förändringar i marginalen – inget som är ens i närheten att begränsa temperaturhöjningar, stoppa stormar eller hejda torka. Men de som kallar klimatförhandlingarna för meningslösa måste tycka att människan lika väl kunde vara född stum och döv. För oavsett resultatet finns de något fantastiskt i att hela världen pratar klimat i två veckor, något stort i att värdlandet inte bygger en massa arenor som sedan står öde utan satsar på långsiktiga miljöprojekt att visa omvärlden, och att toppolitiker lyfter blicken från valutakriser till de verkliga överlevnadsfrågorna.

Just nu ösregnar det i Durban, så alla håller sig kvar i konferenscentret, även vi som inte ska nattmangla texter. Och när jag ser mig om, ser jag något oerhört vackert: Hundratals människor som alla bestämt sig för att världen inte bara räddas av stora avtal utan också samtal för samtal och blogg för blogg.