Lena Ek är i Filipstad, men många EU-chefsförhandlare är i Durban och använde måndagseftermiddagen till att träffa företagarnätverk och miljöorganisationer. Jag var ensam om att vara med på båda och förvånades över hur lika de låter.

”Använd existerande, fungerande mekanismer mer – att uppfinna nya tar för lång tid”, sade Susanne från Tricorona, med genklang från de andra företagen på plats som vittnade om att tuffa klimatmål gör dem till vinnare. De som förlorar lobbar på andra sätt.

Miljöorganisationerna kom grymt väl förberedda, med frågor och angreppssätt fördelade mellan talarna – WWF som good cop, Greenpeace som bad cop. Stefan Henningsson från WWF (bilden t h) var enda svenska miljörepresentant men hade ingen talartid, medan Naturskyddsföreningen inte kommit än och svenska Greenpeace stannar hemma.

Huvudbudskapet, framfört av talare efter talare, var att Kyotoprotokollet behöver få ett nytt femårsåtagande nu, för 2013-2018, så att det inte blir något gap.

”Var inte artiga mot USA – bekämpa dem”, dundrade Martin Kaiser från Greenpeace, medan de polska miljöorganisationerna var oroliga att EU skulle låta sig styras av det polska ordförandeskapets tveksamma engagemang för klimatfrågorna.

EU-förhandlarna varnade för att den som spänner bågen för hårt riskerar att resultatet blir enbart nationella åtaganden utan något internationellt bindande avtal, ett steg bakåt från både Köpenhamn och Cancún. För att undvika det är det bättre att gulla med USA än att bekämpa dem, tyckte EU. Men om vägen leder käpprätt fel, hur länge ska vi då gulla?