Ärkebiskop Desmond Tutu är gammal. ”Mycket gammal”, säger hans barnbarn. Men skärpan och förmågan att trollbinda har han kvar. När tusentals människor samlas på stadion dagen innan COP17 börjar är han den självklara fixpunkten.

Plötsligt, mitt i en mening, brister Tutu ut i gapskratt. Det smittar, hela stadion skrattar fast bara Tutu vet åt vad. ”De rika tror att de kan klara sig utan oss, men vi har bara ett hem. Rika och fattiga. Förstör vi det finns inget annat. Vi fattiga kanske går under först, men de rika går också under. Vi möts där, på den andra sidan. Vi väntar vid portarna”.

Mötet är interfaith, alla trosuppfattningar på en gång, också tron på människan – att vi kan fixa detta. De andra religiösa ledarna är där också, men de trollbinder inte. Bara Tutu får mig rörd till tårar.

UNFCCC:s generalsekreterare Christina Figuerez är också rörd till tårar. Kanske av den sydafrikanska ordförandens tal, kanske lika mycket av oron för att förhandlingarna inte ska tillräckligt framåt. Hon varnar oss för att ta ut oss för tidigt, klimatförhandlingarna är en lång resa och det kommer många COP efter denna, säger hon till oss, med gråten i halsen.

Cyklisterna som trampat ända hit kan bara överlämna ”över 200 000 underskrifter” för de religiösa klimatuppropet, mot den miljon som tidigare utlovats. Stadion är långtifrån halvfull, och det blåser en snålblåst över Durban. COP17 börjar inte bra, men med Tutus anda och energi kan det ändå gå vägen.