Det längsta klimatmötet någonsin är över, efter att ha hållt på ända till halv sju söndag morgon.

Efter närmast non-stop förhandlingar i flera dygn, har ministrarna och deras följen utmattade slagit sig ner i flygplansstolarna, nöjda med att ha undvikit en total kollaps. I bagaget har de tre överenskommelser som pekar på att de kan gå till julledighet efter ett väl förrättat arbete:

1. Kyotoprotokollet får en andra åtagandeperiod, 2013-2017, och därmed blir det inget gap när den nuvarande perioden tar slut.

2. Världen har enats om behovet av ett gemensamt, globalt klimatavtal, där alla måste ta ansvar för minskade utsläpp. Avtalet ska börja förhandlas direkt, vara klart senast 2015 och träda i kraft 2020.

3. Den gröna fonden har sjösatts, och ska på sikt leverera 100 miljarder dollar för klimatarbete i utvecklingsländerna.

Men för att vi alls skulle kunna komma hem från ICC-anläggningen i Durban fick man gå med på svaga skrivningar i alla beslut. Det betyder att det verkliga arbetet börjar nu – nu måste besluten fyllas med innehåll. Konkret ska tre saker börja arbetas med snarast:

1. Kyotoprotokollet 2 ska till i maj 2012 preciseras, och här är det förstås viktigt med så tuffa skrivningar som möjligt – och att om möjligt få med sig några länder utanför EU/EES att lova utsläppsminskningar.

2. En hög ambitionsnivå för det globala avtalet måste tidigt slås fast från EU:s del, och så många länder som möjligt fås att leverera egna skärpta utsläppsmål långt innan 2020; det är alltför långt dit för att vänta på utsläppsminskningar.

3. Gröna fonden måste snabbt fyllas med pengar – i väntan på globalt klimatavtal är det här vi har bäst chans att få ner klimatpåverkan globalt.

Nu mer än någonsin gäller att klimattoppmötena måste ses som kontrollstationer på vägen. Då tar man på sig finkläderna och levererar högtidstalen. Däremellan kavlar man upp skjortärmarna och minskar klimatpåverkan, ton för ton!