Lördagen var miljörörelsernas dag i Durban. Demonstrationen började ute i förorterna på morgonen, passerade klimatförhandlingarna kring lunch och slutade på stranden med fest för klimatet.

15 000 demonstranter påstod arrangörerna, men det var nog mycket luft i de siffrorna. Viktigare än det exakta antalet var kanske den goda stämningen.

Förutom miljöorganisationerna marscherade kyrkorna, fackförbunden, politiska partier och artister.  De flesta svenskarna i COP17-delegationen var upptagna i förhandlingar, men Åsa Romson gick långt bak i tåget.

Polisen kom i full kravallutrustning, med vattenkanoner, helikoptrar i luften och mängder av piketbussar. Men det behövdes inte – allt hölls fredligt, med undantag för lite bråk mellan olika delar av demonstranterna. Medan de flesta söker samförstånd och uppvaktade UNFCCC:s generalsekreterare Christina Figueres som en del av marschen, fanns det som alltid ett mer hårdfört gäng som sökte konflikt. Plakat som ”COP - Conference of Polluters” är inte inriktade på dialog...

Christina Figueres berättade för demonstranterna att hon jobbat till fyra på morgonen och tänkte arbeta vidare outtröttligt. Tyvärr ser det inte ut som att brist på sömn kommer att rädda klimatet – en ny åtagandeperiod för Kyotoprotokollet är lika långt borta som innan COP, den gröna fonden har tagit steg bakåt, REDD-mekanismen för skog var inte så klar som man trodde och ett långsiktigt, globalt klimatåtagande kommer inte ens att förhandlas i detalj på flera år. Vecka två, när politikerna kommer, har många knutar att lösa upp.

Jag var bara kvar på miljöfesten till strax efter midnatt, eftersom jag skulle på Forest Day idag, så kanske har jag fel i att festen aldrig riktigt tog fart. Men vi var i alla fall tusentals som dansade till ”Who's gonna save the world tonight?”, utan att riktigt veta svaret.