Den enskilt största klimatpåverkan från klimatkonferensen är de närmare 20 000 deltagarnas resor hit. Sydafrikanska Durban är långt borta för de flesta, nästan alla måste flyga hit och de flesta interkontinentalt. Till skillnad från klimatmötena i Köpenhamn och Cancún, har flygplatsen denna gång gjort vad den kunnat för att minimera resornas klimatpåverkan. Alla flygresor under hela COP-perioden är klimatkompenserade med CDM-projekt i Sydafrika, och flygplatsen klimatkompenserar sitt övriga arbete. Här finns också Afrikas största solcellsanläggning. För de fyra milen från flygplatsen har arrangörerna sett till att det finns bussar och Scania har en etanolbuss på flygplatsen.

Hur man transporterar sig lokalt är också viktigt; om alla gör tre resor à en mil om dagen i två veckor blir det nästan sju miljoner kilometer. Också här har arrangörerna gjort ett bra arbete. Det finns fina lånecyklar till deltagarna, med både lås och hjälm. Man kan låna en cykel i maximalt fyra dagar åt gången, och avstånden mellan konferensen, centrum och stranden är klart cykelbara.


Extrainsatta bussar går till och från centret så ofta att man inte behöver ta taxi om man bor rätt. Jag bodde fel, så jag var tvungen att skaffa hyrbil, men den var automatiskt klimatkompenserad.

I Köpenhamn var avstånden enorma mellan de formella förhandlingarna och de informella mötena, vilket inte bara minimerade kontakterna mellan det civila samhället och förhandlarna, utan också gav enorma transportnotor för klimatet. Här är allt på samma område, med några få event utanför, men då fortsatt på promenadavstånd. Durban är inte känt som ett säkert ställe, men enormt många poliser gjorde det tryggt att gå eller cyklar.

Själva konferenscentrets klimat- och miljöarbete imponerar inte särskilt, även om det inte var så iskallt som jag upplevt i så många andra luftkonditionerade center - COP-veteraner tipsade oss att ta med fleecetröjan för att klara 15-graders inomhustemperatur mot de 30 graderna utomhus.

Inte heller maten hade något särskilt miljötema, för det mesta serverad i frigolit och med små påsar för bestick man ofta inte använde. Återvinningen skedde i förvirrande kärl märkta "recyclable" och "non-recyclable", där allt slängdes huller om buller.

Någon egentlig pappersåtervinning lyckades jag aldrig hitta, särskilt illa eftersom det delas ut enorma mängder papper här. Här förvånade några av miljöorganisationerna, som närmast gödslade COP17 med sina foldrar, flyers, broschyrer och böcker. När får vi den papperslösa konferensen?

Vissa grejor kan inte ens klimatkonferensen rå på. Sydafrikas elmix är till 97% baserad på kolkraft, dessutom från gamla verk. Det gör varje kilowattimma nästan tio gånger så skitig som i Sverige – och det ger elbilarna som lanserades i samband med COP17 utsläpp långt över svenska miljöbilsgränsen. Men också här är mycket på gång; under COP17 lanserades Sydafrikas första stora upphandling av solel och vindkraft, som följs av ytterligare fyra.

Allt som allt; ur klimatsynpunkt var själva evenemanget ett föredöme. Synd att det inte fullt ut också gäller konferensens resultat.