”Inget är klart förrän allt är klart”. Det är mantrat alla upprepar här i Durban, där klimatförhandlingarna ska vara klara på fredag. ”Fredag” är förstås ett flexibelt begrepp som kan betyda en bra bit in på lördag morgon.

Slutspurten har i vart fall börjat, och därmed Durbans fjärde fas. I fas ett presenterar alla länder sina positioner och får det att låta som om man absolut inte tänker backa från dem. I fas två sitter tekniska, opolitiska förhandlare och jämkar ståndpunkter, i stuprörsliknande möten om totalt 55 olika ämnen. I den tredje fasen kommer toppolitikerna, främst miljöministrar, och börjar förhandla mer övergripande – det man tidigare kommit överens om i respektive stuprör gäller inte längre nödvändigtvis, eftersom man nu kohandlar mellan de olika grupperna. 

Åsa Romson och Lena Ek ser glada ut. Men hur är det under ytan?

Och nu fas fyra, där chickenracet går mot sitt slut och länderna måste hitta lösningar som tillfredsställer hemmapubliken. Ingen vill få emot sig att man ”sålt ut sig”, ingen vill heller höra att man inte ”gjort sitt” för att rädda klimatet, och emellan de två ligger förhandlingsutrymmet.

De enda klara vinnarna så här långt är konferenscentrets kaffekiosker, med lysande espresso som gör nattmanglingarna lite mer uthärdliga. Men som optimist förutspår jag följande utfall:

En andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet, om än bara med utsläppskrav på EU och kanske Australien.

Ett uttalande om behovet av ett långsiktigt klimatmål, men tyvärr inga konkreta skrivningar om vad det ska innehålla.

REDD+ för att minska avskogningen och därmed öka skogens klimatnytta, men tyvärr utan att finansieringen för detta är klar.

Gröna fonden för minskad klimatpåverkan i utvecklingsländerna, med en nästan färdig struktur men fortsatt utan den långsiktiga finansiering i-världen utlovat.

Därmed skulle man kunna säga att glaset är halvfullt, vi kommer härifrån med klara framsteg. Om det inte vore för klimatbombens allt obehagligare tickande. WWF säger att vi kommer härifrån med 3-4 graders temperaturhöjningar snarare än de 1,5 vi behöver landa på. Min optimism räcker alltså inte. Mer måste hända!