Vänsterpartiets nya partiledare är inte bara en egen Facebook-kompis utan en gammal bekanting för hela miljörörelsen. När han satt i EU-parlamentet var han drivande i klimatfrågan.

Jag jublade över hur hårt Jonas tryckte på klimatfrågan och stördes av att analytikerna direkt slog fast att det handlar om att ta röster från miljöpartiet, som ju är det parti som växt snabbast det senaste halvåret. Kan inget i politiken få vara grundat i ren och skär övertygelse?

Bakom Jonas finns flera vassa vänsterhjärnor i klimatfrågan, som Jens Holm som var på klimatförhandlingarna i Sydafrika. De får nu mycket friare spelrum och ett tydligare uppdrag att ligga i framkant än under Lars Ohly som aldrig hade något starkt klimatengagemang – eller så dolde han det väl.

Men låt oss jubla lagom. Vänsterns starkare klimatprofilering motsvaras – drygt – av att sossarna för första gången i modern tid är helt oengagerade i frågan. Under trettio år, med Palme-Carlsson-Persson-Sahlin, stegrades miljöengagemanget successivt och alla kommer att kommas ihåg för stora miljöinsatser. Anna Lindh, Margot Wallström... Alla är de borta, ersatta av Juholt-Waidelich, som inte tänkt många tunga miljötankar i sina liv.

I detta ligger också de rödgrönas stora problem. Historiskt ser det ut så här
1) Persson avvisade att ha med vänsterpartiet och miljöpartiet i regeringen
2) Sahlin öppnade för en rödgrön regering
3) Vänsterpartiet och miljöpartiet avvisar att ha med sossarna i regeringen

Till den tredje fasen har vi inte kommit än, och Jonas verkar försöka undvika det genom att prata om en möjlig Rödgrön regering som leds av det största partiet, medan miljöpartiet är – eller spelar - ointresserade.

Eftersom Juholt inte kan bygga upp någon trovärdighet i klimat- och miljöfrågorna, är lösningen att ta efter Alliansens upplägg, där man utsett ett parti som klimatansvarigt. Skillnaden är förstås att två av tre rödgröna partier aspirerar på rollen, men det kan ju spelas ut som fördel rödgrönt. Nackdelen är att klimatfrågan behöver ledarskap – att Reinfeldt inte längre uttrycker sin klimatoro offentligt är en stor förlust.

De flesta väljare rör sig först de sista månaderna eller veckorna före valet, så sossarnas kräftgång nu förutbådar ett jätteras 2014 om inget vänder. För klimatets skull vore det ett mycket spännande läge, där de båda klimatengagerade rödgröna partierna är större än sossarna – tillsammans eller rentav var för sig.