Test: cykeln du bär som en väska

"Får jag köpa den av dig?" Jag får frågan nästan dagligen när jag cyklar på min Strida, vikcyklarnas kung. Svaret är nej, den här vill jag behålla, säger vår testare Mattias.

En hopfällbar cykel är praktisk. Den går att ha i backluckan på bilen eller på bussen och man kan ta med den in hemma eller på jobbet så att den inte blir stulen. Men vikcyklarna jag testat tidigare har inte imponerat, det är en vinglig resa och klämda och oljiga fingrar när de ska monteras.

Strida (eller STRiDA som företaget kallar den) är något annat. Den utvecklades av Mark Sanders, en vanependlare som tröttnat på dåliga vikcyklar. Den viktigaste skillnaden jämfört med andra cyklar är att kedjan ersatts med en drivrem, så att varken kläder eller fingrar oljas ner - perfekt för den som vill komma fram representabel. Det gör också cykeln närmast underhållsfri - i motsats till en kedja behöver remmen aldrig smörjas.

Strida är nu framme vid version 5.2, cykeln tillverkas numera i Taiwan och är med sina 20 000 nya cyklar om året den mest sålda vikcykeln på många marknader.

Ramen är formad som en trekant, den starkaste naturliga formen, vilket ger bättre stabilitet än många andra vikcyklar. Dessutom ser det... speciellt ut. Strida har vunnit flera designpris och uppmärksammats av bl.a. Museum of Modern Art, även om jag skulle tveka att kalla den snygg.

Däcken är små 16-tums vilket tillsammans med den korta hjulbasen gör färden mer vinglig än på din normala cykel. Fördelen är förstås att svängradien är mindre vilket är till glädje i tät trafik. Man sitter upprätt och komfortabelt på en rejäl sadel, som kan justeras i längsledd vilket ger lite extra benutrymme för långväxta. Däremot ska man inte hoppa av på vanligt sätt, eftersom ramen går uppåt från sadeln och framåt vilket har gett mig ett par smällar på intima ställen.

Det finns inga växlar vilket begränsar den officiella toppfarten till 19 km/h - första gången jag sett en cykel med toppfartsangivelse - men mycket fortare vill man ändå inte cykla eftersom det blir för vingligt. Det är inte något problem att komma iväg, eftersom de små hjulen gör att utväxlingen är låg.

Dessutom är det ju trendigt att köra oväxlat nu, som de som har extrema "fixies". För den som ändå inte är nöjd, finns en särskild "Mark Sanders"-version med två växlar, som växlas med hälen. Och alla Strida kan utrustas med 18-tumshjul vilket ökar toppfarten med 25 procent men också gör cykeln mer otymplig att transportera. De dubbla handbromsarna med skivbromsar fram och bak biter så bra att man bör använda den bakre bromsen mest för att inte flyga över framhjulet.

Strida anger att cykeln är komfortabel för alla som är mellan 163 och 193 cm långa, men mina strax under 180 cm är lagom om man inte ska cykla med ständigt böjda knän. Är man längre, kan man beställa böjt styre och större hjul, vilket också höjer toppfarten till 24 km/h. Det finns också en Strida Mini, för de mellan 140 och 160 cm. Den väger mindre, tar mindre plats och finns bara i rosa.

Tack vare aluminiumram och drivrem i kevlar väger Strida bara tio kilo, vilket uppges göra den till världens lättaste vikcykel. Sykeln ska tåla hundra kilo last, varav tyvärr bara fem kilo på den plastiga pakethållaren, den i i aluminium tål det dubbla. Trots att styret är vikbart, går det bra att hänga kassar på det men stabiliteten blir mer lidande än på en vanlig cykel.

Efter att man lärt sig knepet, kan man vika upp eller ihop Strida på fem sekunder, perfekt när man ska kasta sig på en buss. En spärr som håller ihop nedre delen av ramen med styret och övre ramen lossas, cykeln viks ihop så att bak- och framhjulet hålls ihop av en magnet. Vill man spara några centimeter på höjden kan styret fällas in och pakethållaren fällas upp. Paketet mäter då 114 cm på längden, 51 cm på bredden och bara 23 cm på höjden. Det gör den kompakt nog för att rymmas i hatthyllan på de flesta bussar och tåg, eller i bakluckan också på små bilar. Hopfälld är cykeln välkommen i all kollektivtrafik, vilket inte är fallet för alla vikcyklar.

Strida vill ha extra betalt för en förvaringsväska, en av otalet mer eller mindre nödvändiga accessoarer de säljer på webbplatsen. För den som inte har en gammal hockeytrunk eller golfbag är det en bra investering, eftersom cykeln annars snabbt blir skrapad. Också ett stödben är en bra investering eftersom den höga ramen och de små hjulen gör att den lätt välter när man lutar den mot en vägg. Ringklocka, reflexer och belysning fram och bak ingår, liksom stänkskärmarna.

Strida är närmast underhållsfri. Drivremmen ska aldrig smörjas och Strida anger att den håller i minst 80 000 kilometer - går den sönder, ersätter de den. Slangar till däcken finns i de flesta cykelaffärer och ventilerna är av det breda slag som gör det enkelt att fylla på luft på macken. Kablar och bromsar är dragna inuti ramen så att de skyddas från slitage. Aluminiumramen rostar inte och det mesta i stål är i rostfritt.

Det påstås ibland att remdrift är mindre effektivt än kedja, men det är fel. Alltfler motorcyklar har drivrem för att minska bränsleförbrukningen, och USA:s regering ger särskilda bidrag för byte till rem från kedja.

Blir man kopierad, vet man att man gjort något bra. Därför var det med viss stolthet som Strida i mars upptäckte och förstörde en massa falska Strida-cyklar. Ett annat tecken på att Strida är något utöver det vanliga är den väldigt aktiva communityn, med tips och förslag på hur man får störst nytta av sin cykel.

Strida kostar 5 940 kronor, inklusive frakt. Strida ger fem års garanti på ramen och ett år på alla övriga delar. Troligen är andrahandsvärdet bra på Stridan - om någon vill sälja den. Jag håller hårt i min!

Mattias Goldmann

Publicerad i september 2009

(Artikeln skrevs ursprungligen för Gröna Bilister)

Läs mer om Strida på strida.se.

Kommentarer (4)

Skriv kommentar