Peter Singer fortsätter provocera

Du ser ett barn som håller på att drunkna i en fontän. Du kan rädda barnet, men då förstörs dina skor och du kommer för sent till jobbet. Vad skulle du göra? Mattias Goldmann har läst Peter Singers bok Det liv du kan rädda.

Du ser ett barn som håller på att drunkna i en fontän. Du kan rädda barnet, men då förstörs dina skor och du kommer för sent till jobbet.

Självklart ingriper du.

Tio barn håller på att drunkna i fontänen, och ni är tio vuxna som ser det. Du och fyra andra räddar var sin unge, men de andra fem vuxna går därifrån utan att hjälpa till. Har du gjort din andel och kan gå därifrån med gott samvete? Knappast, de allra flesta skulle argumentera att du har en skyldighet att kliva ut och hämta en unge till.

Med exempel som dessa visar Peter Singer på hur orimligt vi beter oss. För med samma lilla uppoffring kan vi dagligen rädda liv som annars dör av svält eller sjukdomar som är lätta att bota - men vi gör det inte. I stället spenderar vi pengarna på mineralvatten på flaska, nya kläder vi inte behöver eller annat överflöd.

Den som läser Singer får räkna med att bli provocerad - han har tidigare argumenterat för att gravt handikappade foster bör aborteras bort och för att det är mindre allvarligt att döda spädbarn än vuxna. Men den här gången är det beteendet hos mig själv och mina medmänniskor som provocerar och framstår som helt ohållbart. Singers noggranna beräkningar på hur lite det faktiskt kostar att rädda ett liv får oss alla att framstå som om inte massmördare så åtminstone som vållande till annans död.

Singer är utilitarist - det bästa är det som ger den största samlade lyckan, vilket i normalfallet innebär att alla är så lika lyckliga som möjligt. Det är mer utmanande än det kan verka; då ska ju inte familj, vänner, grannar etc prioriteras framför de man inte känner. Singer för i bevis att vi i verkligheten bedömer nära och kära som ofattbart mycket mer värdefulla än andra, och pekar på det djupt omoraliska i detta. Ett av exemplen; att skänka en njure så att någon annan kan överleva innebär en risk på 4 000 att man själv dör.

Därtill finns en risk på åtskilliga tusen att någon närstående skulle få njurproblem och kan avliva eftersom jag redan gett bort min njure. Alltså bedömer vi nära och kära som 4000 gånger mer värda än människan vi passerar på gatan varje dag.

På liknande sätt förhåller det sig med trafiksäkerhetsåtgärder i i-länder; för varje liv som räddas genom utbyggnaden av motorvägar, mitträcken eller fördyrande säkerhetskrav på fordon kan hundratals liv i Afrika räddas. Den som argumenterar för dessa satsningar har därmed också sagt att du och jag är mycket mer värda än en kenyan eller nepales.

Singer ser det som moraliskt riktigt att ge till den gräns där du själv uppoffrar eller riskerar nästan lika mycket som den du ger till vinner. I praktiken innebär det att man bör ge bort nästan allt, men som den utilitarist han är, konstaterar Singer att väldigt få är beredda att göra det och att det alltså är effektivare att föreslå något som fler faktiskt kan tänkas göra. Ge minst 5 procent av din samlade förmögenhet, manar Singer som kallar det för en "etisk minimigräns".

Singer framför själv en rad motargument mot sitt krav på att alla ska ge mer, och föga förvånande finner han dem inte övertygande. Men han gör det lätt för sig, t.ex. avfärdar han argumentet om att handel kan vara bättre än bistånd med att biståndet förstör handeln mycket mer sällan än vad som ofta antas. Det är snubblande nära god dag yxskaft eftersom handelsargumentet istället avser att världens fattiga gynnas mer av att vi köper något av dem så att de kan köpa mat, medicin och kläder än att vi skänker dem det. Mot det skulle Singer kunna säga "Så bra, meddela mig när du lyckats köpa något från Niger, Chad eller Darfurs flyktingläger", det vill säga att handeln knappast når de allra fattigaste som vi kan rädda med biståndet.

Vart ska vi då ge? Eftersom Singer är så fokuserad på att rädda liv, är det biståndsorganisationer med katastrofhjälp han pekar på, och han har sammanställt flera studier om vilka organisationer som räddar liv till lägst kostnad. Men han pekar själv på problemet med en sådan inriktning; det som garanterar ett bättre långsiktigt leverne kan kortsiktigt knappast vara det kostnadseffektivaste sättet att rädda liv. Dessutom - vilket Singer inte bryr sig om - så är ju ett liv inte räddat en gång för alla bara för att malarian är botad, sen får ungen kanske tuberkulos, drabbas sen av svält och får därefter aids. Det kullkastar inte argumentationen men visar att Singer troligen underskattar kostnaden per räddat liv, och med en annan kalkyl kanske andra former av bistånd är effektivare.

Singers fokusering på de allra fattigaste är problematisk. Det är sällan effektivt att ge pengar till de allra fattigaste i byn eftersom det inte ger samma ringar på vattnet som om du ger till de lite rikare och mer driftiga. Och katastrofbiståndet är ofta nödvändigt, men det är mycket kostnadseffektivare att hjälpa folk att bruka jorden än att skicka dem mat. Singer själv tycks ha insett det, eftersom det i intervjuer framgår att han ger sitt överflöd till Oxfam, som endast i liten utsträckning jobbar med katastrofbistånd.

Singers förslag leder till en evig skuldkänsla; hur mycket man än ger så borde man ge mer. Det är sällan ett effektivt sätt att uppmana folk att ge mer. Singer namnger och kritiserar skarpt ett antal mångmiljardärer som ger hundratals miljoner till välgörenhet, utifrån att de borde ge mycket mer och beter sig då som de miljöorganisationer som kritiserar de som åtminstone anstränger sig, medan de som inte gör något alls helt undkommer kritik - leder det verkligen till att fler gör mer? För andra filosofer skulle dessa frågor kunna vara ovidkommande, men Singer fokuserar så uttalat på vad som är effektivast att dessa misstag framstår som grava självmål.

Singer struntar helt i hur man tjänar sina pengar, bara man ger fem procent. Det är enögt; vissa arbeten förvärrar rimligen situationen så mycket att fem procent knappast räcker som plåster på såren, medan andra är så positiva att de fem procenten är marginella i jämförelse.

Och hur kan den moraliska förpliktelsen att ge vara lika stark för biståndsarbetaren som redan godtagit en lönesänkning på mycket mer än fem procent genom sitt yrkesval, jämfört med riskkapitalisten som valt ett moraliskt ansvarslöst arbete för att maximera sin avkastning? Singer verkar till och med föredra det senare , med lyriska exempel på skrupellösa kapitalister som blir filantroper på gamla dar.

Singer slår fast att avkastningen och därmed nyttan för de fattiga blir större av att Warren Buffet och andra multimiljardärer under många år maximerat sina inkomster utan att ge bort något, vilket till slut gett ett större kapital att ge av. Därmed argumenterar han på samma sätt som de som ständigt vill ha "tillväxt först, åtgärder sen", med ett "sen" som alltid kan skjutas in i framtiden.

Han inser förmodligen problemet med resonemanget och menar att vi andra inte bör vänta med att ge eftersom vi inte kan räkna med att ha samma framgång - en svag argumentation eftersom vi ju alla faktiskt kan placera överskottskapital och få avkastning som kan komma de fattigaste till godo.

Men svårast att svälja är Singers fokusering på frivillighet. Alla ska ge själva och det personliga ansvaret ska lösa problemet att tio miljoner barn dör i onödan varje år. Han skriver till och med att den höga biståndsnivån i bland annat Sverige inte får tas som intäkt för att göra mindre själv.

Men syftet med att skatta är just att undkomma "Tragedy of the commons", där alla är överens om att något borde göras men ingen gör det eftersom så många andra avstår. Singer avfärdar förslag om höjt bistånd som orealistiskt, utifrån en beskrivning av hur USAs förra, republikandominerade kongress avfärdade ett försiktigt förslag om höjt bistånd från dåvarande presidenten Bush. Men i åtskilliga länder har biståndet faktiskt höjts.

Peter Singer redovisar den kända undersökningen där USAs befolkning tycker att USA ger på tok för mycket bistånd och anger att en nivå kring 4 procent vore lagom, medan den faktiska nivån är bara någon promille. Men han drar ingen slutsats av detta, trots att en möjlig tolkning är att det finns en klar vilja att ge mer - i alla fall om man är säker på att pengarna gör nytta.

Kopplat till boken finns en webbplats, www.detlivdukanradda.se. Här kan man förpliktiga sig att skänka den nivå som Peter Singer anser lämplig. För oss med en inkomst under 972 000 kronor per år, handlar det bara om 1 procent. Förutom att jag blir irriterad över att stridsskriften mynnar ut i en så låg nivå, så är Singers skala intill förväxling lik en skatteskala och logiken i hans resonemang får sig ännu en törn.

Boken är lättläst och bara precis över 200 sidor. Den är som bör ha framgått inte invändningsfri, men sätter igång en viktig diskussion.

Efter att ha läst Det liv du kan rädda kan ingen längre köpa något onödigt utan att samtidigt fråga sig om det inte vore bättre att rädda ett liv med pengarna.

Och det vore det förstås.

Mattias Goldmann

Det liv du kan rädda. Agera nu och stoppa fattigdomen
Peter Singer
Fri Tanke Förlag
223 sidor
9789197709491

Peter Singer är professor i bioetik vid universitetet i Princeton och författare till över 30 verk. Böckerna Writings on an Ethical Life, en samling av Singers bästa och mest kontroversiella essäer, Animal Liberation, Pushing Time Away, The President of Good and Evil och The Ethics of What We Eat, som han skrev tillsammans med miljöaktivisten Jim Mason, har översatts till ett tjugotal språk.

Kommentarer (0)

Skriv kommentar