Aktuellt

Jonstad: "Människan är fantastiskt kreativ"

Ransonering av koldioxid är lösningen på klimathotet, tycker David Jonstad. Men tror han verkligen på sin egen vision? Vi mötte grundaren av Klimatmagasinet Effekt och författaren till Vår beskärda del. Och grillade honom.

Du föreslår klodioxidransoneringar, men hur ska de fördelas i världen?
- Jag förespråkar en grundprincip, som säger att var och en har en lika stor rätt till atmosfären oavsett om man är en fattig bangladeshisk bonde eller en höginkomsttagare i Stockholms innerstad.
Istället för siffror föredrar jag att räkna i ton för att visa var gränsen går för hur mycket vi kan släppa ut om vi ska ha någorlunda chanser att undvika skenande klimatförändringar.

Enligt en forskningsrapport som kom våren 2009 kan vi släppa ut tusen miljarder ton mellan 2000 och 2050. Om alla får en lika stor kvot skulle var och en få ungefär 110 ton koldioxid. Det låter kanske mycket, men en genomsnittsvensk släpper ut tio ton i dag per år. Om vi ska ha en chans att snabbt dra ner våra utsläpp, kommer vi att behöva utvecklingsländernas hjälp. De ligger långt under sin kvot. I viss mån kommer de att vara beredda att ge den delen av sitt utrymme, eller sälja det till oss, om vi betalar bra.

Modellen går ut på att man tvingar fram en omfördelning både av klimatutrymme och av ekonomiska resurser. Det rika nord tvingas betala till det fattiga syd så att de kan bekämpa fattigdomen och utvecklas, men samtidigt erkänna att också de lever inom planetens gränser.

Allvarligt talat, tror du att dina idéer om ransonering kommer att bli verklighet?
- Jag tror att det blir så förr eller senare, när vi upptäcker att oljan inte är oändlig. Då tror jag att människor kommer att kräva ransonering. Vi kommer inte att acceptera att priset skjuter i höjden så att bara rika har rätt till energi som alla är beroende av.

Frågan är bara om vi hinner införa ransoneringar innan det är för sent. Marginalerna är så små. Det behövs ett snabbt värderingsskifte, vilket jag tror är möjligt, men det kommer att krävas en rejäl mobilisering.

Vad var det som fick dig att skriva Vår beskärda del?
- En kombination av oro för vad klimatförändringarna riskerar att göra med vårt samhälle och frustration över att det mesta som skrivs i den här frågan är så problemfokuserat. I stället för att skriva nio kapitel om problemet och ett med enkla lösningar, har jag skrivit en bok med ett kapitel om problemen och tio kapitel med vad vi ska göra åt dem.

Läget är kritiskt, men min poäng med boken är ändå att människan är fantastiskt kreativ om hon väl blir medveten om att det är kris. Mitt hopp står till att vi gör de gemensamma ansträngningar som behövs på samma sätt som under andra världskriget.

Vilket är bokens viktigaste budskap?
- Om vi slänger invanda föreställningar om tillväxttänkandet överbord, då kan vi fixa det. Det är det viktigaste budskapet.
Sverige kan bli ett föregångsland. Vi är ett litet land med en smidig demokrati. Vi kan fatta beslut ganska fort. Jag skulle inte bli förvånad om vi hade ransonering inom tre- fyra år.

Du är en av de ideella krafterna bakom Klimatmagasinet Effekt som just nu lanseras. Tror du verkligen att det finns en marknad för den sortens tidning?
- Om du jämför med Camino som är väldigt konsumtionsinriktad talar vi om vad du kan göra istället för att konsumera. Vår tidning är också mer samhällsinriktad. Den fyller dessutom ett tomrum med sitt ekonomiska, sociala, psykologiska och sociala perspektiv.

Vad tycker du om filmen The age of stupid, som nyligen hade premiär i Sverige?
- Jag tycker att den har en väldigt tung ton, även om den har sina poänger. För många andra fungerar filmen verkligen som en ögonöppnare.

Filmen visar ett skräckscenario över en avbefolkad värld år 2055. Hur tror du själv att världen kommer att se ut 2055?
- I min bok målar jag upp en bild av hur det ser ut 2020.

I den visionen är det ett långsammare samhälle, vi mäter framgång i andra termer än i ekonomisk aktivitet. Fler jobbar mer med matproduktion, inte som heltidsbönder, men vi kommer att behöva odla mycket mer mat i och runt omkring städerna. Många har en liten odlingsplätt där man odlar sina grönsaker. Städerna har väldigt lite biltrafik. Cyklar och spårvagnar dominerar. Vi konsumerar inte lika mycket. Istället köper vi saker som håller länge. Vi reparerar betydligt mer eftersom det kommer att vara väldigt dyrt att köpa saker när man räknar in deras resurspåverkan.

Vi lever mer lokalt och åker inte på korta semestrar på andra sidan joden. Vi tar tåget till södra Europa. Om vi gör långresor stannar vi borta längre tid. Och vi jobbar förmodligen mer lokalt och närproducerar mer.

Ragnhild Larsson