Nytt recept ska rädda klimatet

Det går inte att rädda klimatet med nuvarande spelare och spelregler. Det är huvudtesen i A Bretton Woods for the Climate, som föreslår ett helt nytt recept. Mattias Goldmann har läst, med kritisk blick.


Klimatförhandlingarna i Köpenhamn misslyckades. Så vad gör vi nu? Det har diskuterats vid otaliga konferenser, middagar och krogkvällar. Tankesmedjan Fores, den enda som i mitt tycke har spänst på miljöområdet, har tagit diskussionerna längre och presenterar ett detaljerat förslag på hur klimatet kan räddas.

Boken, som är skriven av Martin Ådahl (bilden ovan), Jakob Rutqvist och Daniel Engström, har som huvudtes att det inte går att rädda klimatet med nuvarande spelare och spelregler – det var inte bara bristande vilja i Köpenhamn utan också bristande förmåga. Därför föreslår författarna helt nya institutioner:

• De 13 största utsläpparna, inklusive EU, bildar Major Emitters Forum (MEF), där klimatmålen fastställs och beslutas.

• World Climate Organisation (WCO) skapas för att övervaka målen och handeln med utsläppsrätter fungerar. WCO får rätt att sanktionera stater som inte lever upp till sina åtaganden.

• General Agreement on Carbon Tariffs (GACT) kan införa handelsrestriktioner mot länder som inte agerar i enlighet med MEF-avtalet.

• Green Fund hanterar finansiering till anpassningsåtgärder och utsläppsreducerande projekt.

Författarna ser 1944 års Bretton Woods-beslut, som ledde till IMF och Världsbanken, som förebilden. I detta ligger också att kunna straffa dem som struntar i sina åtaganden, vilket Kyotoprotokollet i praktiken inte medger. Hur de olika institutionerna ska fungera beskrivs på detaljnivå, med mängder av konkreta exempel på hur olika konflikter ska lösas.

Daniel Engström. Fotograf: Andreas Dybeck.

Det är lätt att föreslå nya institutioner när det blir problem – i svensk politik kallas det för "myndighetssjukan" och består i att ett nytt statligt verk en tid inrättades som svar på snart sagt varje problem. Nu har vi insett att det inte nödvändigtvis är svaret på alla frågor, och kanske gäller det också klimatfrågan på global nivå. Men även om författarna skulle ha rätt i att dagens institutioner inte klarar uppgiften så återstår frågan hur man ska komma överens om de nya maktcentra författarna föreslår.

Som grund för författarnas långtgående förslag anges att klimatfrågan är unik eftersom det är så "stora svårigheter att förutse de exakta kostnaderna och konsekvenserna av klimatförändringarna både för miljön och socioekonomiskt". Det är förstås helt fel. På samma sätt är det svårt att förutse kostnaderna av minskad biologisk mångfald, av förvärrad uttunning av ozonskiktet eller av mängder av andra miljöfrågor. Därmed faller också en del av argumentationen för helt nya institutioner, särskilt som ju ozonskiktet brukar framhållas som ett exempel på att det går att komma överens också i globala miljöfrågor som kännetecknas av "fångarnas dilemma" - alla tjänar på att något görs, men alla tjänar på att någon annan gör det.

I boken anges att Major Emitters Forum skulle underlätta förhandlingarna eftersom antalet parter blir så mycket färre – 13 istället för 194 (författarna har räknat lite orättvist; EU räknas som en part i det förstnämnda fallet, 27 i det andra). Men huvudproblemet i Köpenhamn var inte att det var så många länder på plats, utan att de största utsläpparna USA och Kina var så oense. Den konflikten blir inte mindre av att rummet de möts i krymper. Författarna anger lite slappt att en mindre grupp gör det tydligare vem det är som sinkar processen, men också i globala konferenser är de stora utsläpparnas agerande tydligt – snart 20 år senare minns vi Bushs uttalande i Rio att "the American way of life is not negotiable".

Jakob Rutqvist. Fotograf: Andreas Dybeck

Om mindre grupperingar är lösningen, är det oklart varför inte OECD, G8 eller G20 kan fungera – de finns ju, i motsats till tankevärldens MEF. MEF föreslås bygga på Major Economies Forum som USA skapat, men steget att få den institutionen globalt accepterad och att ge den styrfart och pondus är större än för de andra organisationerna.

Om USA och/eller Kina inte vill göra långtgående åtaganden är det också svårt att se hur de skulle vilja skapa institutioner som kan göra detta, eller hur de i dessa institutioner plötsligt skulle verka för tuffa utsläppsmål som senaten avvisar. Kanske är det faktiskt precis tvärtom, att det behövs globala forum där Maldiverna kan berätta att "vi sjunker" och Bangladesh att "vi blir 100 miljoner klimatflyktingar" för att sätta press på USA? Jag söker förgäves efter exempel på beslut som blivit radikalare av att de tagits i slutna rum, med flertalet av de drabbade utanför.

Författarna menar att beslut redan i dag tas i slutna rum och exemplifierar med hur BASIC (Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina) och USA i praktiken satte agendan för Köpenhamnsmötets slutprodukt. Då är det lika bra att institutionalisera detta, menar de. Lika logiskt är att argumentera för motsatsen; utifrån hur svagt resultatet blev i Köpenhamn är det helt centralt att förhindra att de största utsläpparna får diktera villkoren för hur utsläpp ska behandlas.

Den globala miljö- och biståndsrörelsen, med Stockholm Environment Institute i en central roll, har tagit fram Greenhouse Development Rights (GDR). Det anger hur mycket varje land får släppa ut, och tar fasta på fattigare länders rätt att få utvecklas medan rikare länder har en större historisk skuld till klimatproblemen vilket tillsammans med bättre ekonomi leder till att man bör ta ett större ansvar.

Författarna avvisar GDR utan större ceremonier; att få med de stora utsläpparna på ett sådant upplägg bedömer de som orealistiskt. Men sen föreslår de ändå utsläppskvoter baserade på BNP, befolkning och historiskt ansvar, vilket blir ganska likt GDR men med den skillnaden att den nya modellen i nuläget bara har tre författare bakom sig medan den befintliga har fått ett brett folkligt stöd globalt.

Starka institutioner är bara så bra som de som dominerar institutionerna. Det är den största svagheten med författarnas förslag. I hela boken nämns inte demokrati eller folkligt engagemang, icke-statliga organisationer, företag och kommuner är bara skuggor. Här finns möjligheten som författarna ignorerat, och som gör att allt inte ser nattsvart ut.

A Bretton Woods for the Climate
Jakob Rutqvist, Daniel Engström och Martin Ådahl
Fores, 2010
234 sidor
Miljöansvar från förlaget: Inget specifikt, men boken finns gratis för nedladdning (den tryckta är också gratis dock...)

Mattias Goldmann

A Bretton Woods for the Climate kan fritt laddas ned och beställas på http://fores.se/assets/144/FORES_A_Bretton_Woods_for_the_Climate.pdf

Här kan du beställa den tryckta: http://spreadsheets.google.com/viewform?formkey=dEFkaG9rMkw2ZTlpSzdtcmpUR3FQZlE6MA

Om författarna: Martin Ådahl är chef för tankesmedjan FORES och grundare av tidningen Fokus. Jakob Rutqvist är chef för FORES miljöprogram. Daniel Engström är koordinator på FORES.

Publicerad i juni 2010

Kommentarer (0)

Skriv kommentar