| Recensioner |
Välbehövlig kritik mot tillväxtÄr oändlig tillväxt möjlig i en ändlig värld? I Sverige har debatten stannat av, men nu kommer en bok som tar upp frågan. Och Tillväxt till döds av Stellan Tengroth är ett bra underlag för diskussion, anser Mattias Goldmann. Filosofen George Henrik von Wright sade "Jag känner inte till ett enda övertygande eller ens seriöst argument för möjligheten av ständig tillväxt". Tengroth delar denna inställning och avfärdar inte bara traditionella tillväxtekonomer som Svenskt Näringslivs Stefan Fölster utan också miljögurus som Christian Azar, utifrån deras tro på hållbar tillväxt. Stellan Tengroth är ingenjör med bara helt allmänna kunskaper i nationalekonomi och biologi. Kanske är det en fördel, i vart fall landar han i resonemang som alltför sällan hörs i ekonomi- eller miljödebatten, och han uttrycker sig befriande enkelt och rakt på sak. Trots att det bara är en tunn pocket, lyckas Tengroth ta upp befolkningsfrågan, energi, naturresurser, matproduktion, ekonomiska spelregler, klimatlarmet och mycket annat. Den som vill fördjupa sig får vända sig till andra källor – rätt tänkt av författaren eftersom han varken är eller aspirerar på att vara den tyngsta eller mest nyskapande tänkaren på området. Tengroth har gett ut boken på egen hand och till den kopplat en ganska matig webbplats där man får källor till vidare läsning och själv kan diskutera tillväxtens möjligheter och begränsningar. Boken kom direkt på pocket och finns dessutom som e-bok, någon tia billigare och kanske lite klimatsmartare (Tengroth lever inte som han lär och har inte tagit något synligt miljöansvar för sin bok). Författaren gör det väl enkelt för sig när han argumenterar för "frivillig enkelhet" eller "downshifting", exemplifierat med att gå ner i arbetstid och därmed få minskade inkomster men mer tid. Tid må vara den kanske främsta bristvaran för svensk medelklass, men ur ett globalt perspektiv är det få som skulle godta denna prioritering. Tengroths perspektiv är väl svenskt eller västerländskt. Sjuttiotalets ekonomiska miljö räcker gott, menar han och frågar sig i kapitlet "Det var bättre förr" om det "inte skulle vara möjligt att ställa om till den standard vi hade då?". Han svarar huvudsakligen nekande, men mest utifrån att det vore dumt att återställa framsteg vi gjort sen dess. Att knappast någon skulle vara intresserad fäster han mindre vikt vid, och lanserar "den gode diktatorn" som en teoretisk lösning. Författaren adresserar varken att större delen av världens befolkning inte alls var särskilt nöjd 1970 eller problemet att världens befolkning fortsatt växer snabbt. Enbart för att nio miljarder människor ska få samma levnadsstandard som sex miljarder krävs en rejäl tillväxt. De millenniemål de flesta av oss står bakom är nog också svåra att nå utan tillväxt. I boken återkommer historien om hur Sassa uppfann schackspelet åt fursten Shihram, och som belöning skulle få ett vetekorn på den första rutan, två på den andra, fyra på den tredje och så vidare till den 64:e rutan. Fursten accepterade, ovetande att det totalt skulle bli mer vete än som någonsin odlats i hela världen. Författaren använder detta som bevis för att oändlig tillväxt inte är möjlig, och häri ligger hans största problem. Exemplet mot tillväxtparadigmet är snarlikt vad jag själv använt i snart 20 år; köper jag en cykel ökar tillväxten och jag mår bra. Krockar jag på cykeln ökar BNP mer, men jag mår dåligt. Måste jag in på sjukhus är det ännu bättre för BNP men knappast för mig. Ingenstans bemöts på allvar förespråkarna för hållbar tillväxt, som ju menar att oändlig tillväxt kan vara möjlig givet att vi byter vari den består. Om vi tidigare köpte mopeder och bilar för pengarna och nu konsumerar teater och manikyr är taket för tillväxten snarast hur mycket kultur vi orkar med och hur fina naglar vi vill ha. Med en sådan förändrad inriktning på tillväxten blir den kanske möjlig att upprätthålla oändligt – och många ekonomer skulle argumentera att vi redan är på väg dit, med en allt större andel tjänster och allt mindre prylar i vår ekonomiska mix. Boken har också delvis ganska svajiga statistiska underlag, såsom i diskussionen om framtida oljetillgång som enbart baseras på en halvårsrapport från BP. På andra håll har han hittat intressant information som alltför sällan kommer fram; som när han visar att vi sedan länge brutit sambandet mellan ökad ekonomisk tillväxt och CO2-utsläpp – den "decoupling" som miljörörelsen förespråkar är redan verklighet. Däremot, menar författaren, räcker det inte på långa vägar. Tengroth menar att det "skulle krävas ett fantastiskt politiskt mod" att bryta mot tillväxtmantrat. Förmodligen är det så, men alla vi som inte måste räkna framgång i antalet röster i riksdagsvalet kan med Tengroths bok ta nytt grepp i frågan om oändlig tillväxt – är den önskvärd eller ens möjlig? Tengroths entydiga, välformulerade "nej" är en bra utgångspunkt för en viktig diskussion.
Tillväxt till döds Mattias Goldmann Publicerad i juli 2010
Dela
E-posta detta
Kommentarer (1)
...
Som författare till Tillväxt till döds vill jag ge några kommentarer till Mattias Goldmanns recension.
Jag tillstår villigt att jag har ett västerländskt perspektiv, men jag hoppas det framgår att jag inte alls tror på samma lösningar i nord och i syd. Där tror till och med jag på en viss tillväxt. Det statistiska underlaget för fossila tillgångar är inte baserat på en halvårsrapport, utan på den årliga sammanställningen från BP. Även om detta företag i dessa tider inte har det något vidare anseende beraktas nog fortfarande deras sammanställning av officiella uppgifter som tillförlitliga och inte svajiga. Jag inser däremot att jag tydligare borde tryckt på att de data som respektive land levererar inte är hela sanningen utan kan vara väldigt friserade siffror. När det gäller om ”decoupling” är verklighet tycks det som om Goldmann har missuppfattat mitt budskap. Precis som bl.a. Tim Jackson för jag fram siffror som visar att vi är väldigt långt från att frikoppla BNP-tillväxten från miljöpåverkan. Jag får kanske fundera på hur jag kan uttrycka detta på ett tydligare vis i nästa bok. Att Goldmann inte utesluter en oändlig tillväxt får stå för honom, själv är jag övertygad om att ingenting, varken BNP, lycka eller kärlek (tyvärr) kan växa i det oändliga. Att bevisa det är inte trivialt, men det tål att fundera på och här ligger en viktig diskussion. Slutligen, ett tecken, om än osynligt, på miljötänk är väl att den inbundna utgåvan inte existerar.
,
juli 25, 2010
Skriv kommentar |
Planetsök
Prenumerera på nyhetsbrev
