Spännande roman om växthuseffekten
Huvudpersonen i Hetta av Ian McEwan (bilden) är en kort, tjock och tunnhårig föredetting som lever på sitt 20 år gamla nobelpris i fysik. Klimatförändringarna är han skeptisk till. Spännande, rolig läsning, tycker Mattias Goldmann.
Ian Mc Ewan länge varit engagerad i klimatfrågan och är väl påläst, men vi behöver aldrig tvivla på att det är en skönlitterär bok vi har framför oss. Klimatfakta kommer i lagom doser för att inte trötta ut ens den mest ointresserade. IPCC, hybridbilar och Al Gore passerar revy men skymmer aldrig historian om äregirighet, makt och fall.
När boken börjar, år 2000, är huvudpersonen Michael Beard redan en föredetting. Han lever på sitt 20 år gamla nobelpris i fysik och har inte gjort mycket meningsfullt sedan dess. Han är kort, tjock och tunnhårig, olyckligt gift och med fem kraschade och barnlösa äktenskap bakom sig. Klimatförändringarna är han skeptisk till.
Drivs av lön och status
När Beard blir utnämnd att leda ett forskningscenter för utveckling av klimatsmart teknik, är lönen och statusen drivkraften, inte sakfrågan. Centret utvecklar takbaserade mini-vindkraftverk, inte för att någon tror på dem utan för att de måste göra något synligt. När Beard åker till Spetsbergen för att studera klimatfrågan med ett gäng klimatkonstnärer är det för att komma ifrån alla entusiastiska unga medarbetare på centret, och kanske för att ha en affär vid sidan om.
De arktiska scenerna tillhör bokens höjdpunkter, och är självupplevda – Mc Ewan var själv på en liknande resa 2005. Kampen om vantar, overaller och kängor illustrerar tydligt Mc Ewans övertygelse att klimatfrågan inte får lämnas åt idealism. Den långa flygresan och de väldiga utsläppen från snöskotrarna är det enda konkreta resultatet av resan, förutom isskulpturerna som konstnärerna lämnar bakom sig när de åker hem.
Affärer med yngre kvinnor
Beard har affär efter affär med yngre kvinnor, men blir djupt olycklig när hans fru bestämmer sig för att agera likadant. Det som sedan händer balanserar hårfint på gränsen till det överdrivna och snaskiga, men klarar sig.
I bokens tredje och avslutande del är det år 2009. Klimatfrågan är hetare än någonsin, toppmötet i Köpenhamn väntar bakom hörnet. Beard ska snart klippa banden för världens första center för artificiell fotosyntes, baserat på den döde kollegans skisser. Strax innan invigningen är investerarna oroliga; tänk om klimatförändringarna bara är en bluff? Beard lugnar dem, "Det är en katastrof. Slappna av!" Och, lägger han till, skulle alla forskare ha fel "då har vi fortfarande de gamla säkra korten. Energisäkerhet, luftförorening, peak oil."
Dagen innan invigningen kommer dock verkligheten i kapp. Mc Ewan har själv sagt att slutkapitlet skrevs långt senare, som en respons på att Köpenhamnstoppmötet blev en värre fars än någon skönlitterär bok.
Tydligt budskap
Mc Ewan skriver ingen på näsan, men budskapet är tydligt: Klimathotet är på allvar, för stort för att lämnas åt idealister som snarast förvärrar problemet. Det krävs tekniska lösningar – men i jakten på dem stöter vi på egennyttiga, otrevliga typer som Beard. Det är om möjligt ännu sämre. Så hur ska klotet räddas? Det får vi själva räkna ut.
Hetta är Mc Ewans tolfte roman. Han har belönats med Bookerpriset och nämns ibland i diskussionerna om Nobelpriset, vars förödande inverkan på pristagaren så tydligt skildras i denna bok. Hetta är kanske inte Nobelprismaterial, därtill är den ibland för pratig och spretig, men den har en imponerande detaljskärpa och många minnesvärda episoder. Dessutom är det den första roliga och spännande bok jag läst om klimatfrågan.
Mattias Goldmann
Hetta (orginaltitel Solar)
Ian McEwan
Brombergs, 2010
340 sidor
ISBN: 978-91-7337-269-5
Miljöansvar från förlaget: Inget särskilt
Kommentarer
