Soptippsbilder lämnar ingen oberörd
Fotografen Peppe Arninge har bildmässigt lyckats med att skildra livet på den enorma soptippen utanför Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Bara texterna i The Dump blir tröttsamma, tycker Mattias Goldmann.
Peppe Arninge är en av Sveriges mest framgångsrika fotografer, med jobb åt bland annat nyhetsbyråerna AP och AFP och en lång rad svenska dagstidningar.
Han har också varit skrivande journalist, men har lagt det bakom sig för att helt fokusera på vad han ser genom linsen. The Dump är hans första bok, och det står klart att han valt rätt inriktning. Fotografierna lämnar ingen oberörd, medan texterna drar åt det banala.
The Dump skildrar livet på Stung Meanchey, en enorm soptipp utanför Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Där livnär man sig på vad man hittar i stenhård konkurrens och dör en förtidig död. Historien är angelägen och allmängiltig; så ser det ut på mängder av soptippar i tredje världen.
Bilderna suger tag i mig. Peppe går nära med kameran, fotograferar i svartvitt och fokuserar på människorna. Barnen tittar rakt på oss med mörka ögon, ansikten som åldrats i förtid och en tyst vädjan om hjälp. En bild på bara fötter, förstörda av glasskärvor, vass metall och aggressiva råttor säger mer än tusen ord.
Flugor-i-ögonen-bilderna lyser med sin frånvaro. Peppes kamera tar oss förbi det elände som så ofta visas upp av biståndsorganisationer ute efter snabba pengar från oss med dåligt samvete. Bilderna skildrar inte bara misär utan också stolthet och glädje mitt i eländet.
Fotona går över en hel sida eller ett helt uppslag och varvas med citat från FNs barnkonvention. Det är till en början en effektiv kontrast, men greppet blir snart övertydligt och tröttsamt – det tar inte lång tid att förstå att barnen på tippen inte fått det liv de enligt FN har rätt till, och sen kommer boken inte vidare.
Mängder av människor fångas upp av Arninges kamera. De flesta förblir anonyma, utbytbara. Ingen träder fram och berättar sitt eget öde. Man saknar de personliga betraktelserna och längtar efter någon som lyckats ta sig ur misären. Bilderna är personliga, texterna allmänna, mer inriktade på fenomenet än på människan.
Frågan man ställer sig som läsare är vilken som är vägen ut för de boende på Stung Meanchey och mängder av andra soptippar. Arninge pekar på en faktor som viktigare än alla andra; att få slut på korruptionen. Varför just detta skulle vara viktigast framgår inte och Arninges egna beskrivningar av sjukdomar och våld får mig att tro att en satsning på sjukhus och säkerhet skulle vara viktigare åtminstone i det korta perspektivet.
Arninge går till attack mot det humanitära biståndet, som han menar ges utan motkrav och bara är till för att stilla givarens egna dåliga samvete. Inte många biståndsgivare skulle hålla med, tvärtom ställs ofta så omfattande krav på dokumenterade motprestationer och kvantifierbara resultat att lokala organisationer på en soptipp inte har en chans att leva upp till dem.
Arninges kritik måste också vändas mot honom själv; är inte hans bok ett sätt att stilla det egna samvetet? Arninge föreslår inte något ställe att skänka pengar till om man vill bidra till en bättre framtid. Att en stor del av bokens intäkter går till de boende på tippen får jag först reda på efter flera mejlvändor med Arninge själv.
Betraktelserna i boken ligger nära mina egna från boende på Nairobis största soptipp Korogocho. I Kambodja är det tippen som inte existerar. I Nairobi är det bara tippen som existerar, inte de tusentals människor som bor och arbetar på den, inte barnen som borde ha en skola att gå i eller de sjuka som borde få vård. Arninge beskriver målande hur sjuka barnen är i Kambodja. I Nairobi är 7 procent av ungarna "normala", övriga 93 procent har allvarliga störningar. Det är kroniska luftrörsproblem och abnorma blyhalter i blodet, vilket gör dem hyperaggressiva och ger stora inlärningssvårigheter – inte bra på ett ställe nästan utan skolor och polis.
Liksom Arninge har jag varit frustrerad över biståndsgivare som varit upptagna med annat och inte trätt in för att hjälpa. Men det har ändå gått att hitta hjälp till självhjälp, så att de som letar sopor på tippen nu får bättre betalt, har stövlar, skyddskläder och handskar och har kunnat hitta andra inkomstkällor bortom tippen.
Kanske tycker Arninge som journalist inte att det är hans roll. Men jag anser ändå att han borde kunna visa vägen för andra som vill hjälpa, inte bara dokumentera.
Mattias Goldmann
The Dump
Peppe Arninge
Publicera Publishing, 2010
120 sidor
ISBN: 978-91-977796-1-6
Miljöhänsyn vid produktion: Print-on-demand
Kommentarer
