| Recensioner |
 "Uppslagsverk" utan analysVi är många som sett fram emot klimatförhandlaren Anders Turessons historier från insidan. Men personligen hade jag förväntat mig mer. Anders Turesson var Sveriges chefsförhandlare i klimatförhandlingarna 2001-2010. Han ledde två svenska EU-ordförandeskap och var med och drev igenom Kyotoprotokollet. När han nu släpper sin bok om förhandlingarna är det många som nyfiket kastar sig över den. Väl vald titel Detta är en bok skriven med omsorg, redan titeln är väl vald. "Förhandla om klimatet" refererar till Göran Perssons och EU-kommissionens ordförande Romani Prodis debattartikel 2001, där den engelska översättningen felaktigt blev "omförhandla Kyotoprotokollet", i stället för det mindre långtgående "förhandla om". På en flygplats i Novosibirsk fick Turesson och hans gäng snabbt reda ut den diplomatiska krisen som uppstod när alla trodde att EU ville riva upp Kyotoprotokollet. Tyvärr blir det aldrig mer spännande än så. På de futtiga 85 sidorna – på extratjockt papper så att det ska se ut som en rejäl bok – går Turesson igenom toppmöte efter toppmöte. Genomgången är förtjänstfull, men jag hade väntat mig en analys av varför det inte gick bättre i Köpenhamn, tips inför kommande förhandlingar och råd till Turessons efterträdare. Hur vi ska göra för att få nya åtaganden när nu Kyotoprotokollets löper ut tycks Turesson inte ha många tankar kring. Sliten man framträder Inte heller resonerar han kring om FN är rätt forum för dessa processer, vilket ju annars debatteras flitigt. Fram träder istället en sliten man, som åtskilliga gånger återkommer till hur trista, fönsterlösa och bullriga möteslokalerna kan vara och hur många nätter han tillbringat på hotell eller på flyg. Värst av allt; han verkar ha glömt varför han gör det – inte en enda gång skriver han något om klimatfrågans allvar. Det är dystert att Turesson efter så många år inte tycks ha fattat tycke för någon utanför EUs krets. Amerikanarna beskrivs som motsträviga, utan att han gör minsta försök att förstå deras bevekelsegrunder. Deras initiativ att samla världens största utsläppsländer sågas längs fotknölarna medan Sveriges ordförandeskap i Arktiska rådet hyllas just för att det samlar världens största utsläppsländer. Saudiarabien hånas Tredje världen kallas för "företrädare för diktaturer och terrorregimer". Saudiarabiens krav på att få ersättning för att inte pumpa upp all sin olja hånas, trots att det ju mycket påminner om REDD-mekanismen (REDD: Reducing Emissions from Deforestation and Forest Degradation in Developing Countries) där u-länder får ersättning för att inte hugga ner sin skog. Turesson har jobbat under en mängd mljöministrar och kanske går det att tolka in något i att den enda som tydligt får positiva omdömen är Kjell Larsson (1998-2002, S). På sidan 67 får miljöorganisationerna fem rader. I övrigt nämns varken det civila samhället eller näringslivet – skrivningen om förhandlingslokaler utan fönster ska nog tas lika bildligt som bokstavligt. För den svenska miljörörelsen måste skrivningarna vara provocerande; de berättar hur Turesson gång på gång vägrat träffa dem och hur de fick bättre information från andra länders delegationer. Ingen handbok om förhandling Detta skulle också kunna vara en handbok i förhandlingsteknik – klimatmötena är bland de största förhandlingarna som finns i världen och Turesson har varit med längre än de flesta. Vid något tillfälle liknar han förhandlingarna med en hockeymatch, men ångrar sig – alla måste känna att de vunnit något för att en förhandling ska ha lyckats. Win-win har vi hört förut, och mycket djupare tips än så bjuds vi inte på. Turessons bok får följa med mig till klimatförhandlingarna i Durban, som ett litet uppslagsverk och som en historisk beskrivning. Men boken blir ihågkommen som ett trist slutord från en slutkörd förhandlare.
Förhandla om klimatet Mattias Goldmann Foto Anders Turesson: Victor Brott
Dela
E-posta detta
Kommentarer (0)
Skriv kommentar |
Planetsök
Prenumerera på nyhetsbrev
